Känslosamt.

En vän till oss som drabbats av den där vidriga skitsjukdomen ,skriver rakt ut från

hjärtat.

Och som att det inte räckte med detta så brottas han även med andra känslosamma saker.

Jag frågade om jag får lägga ut texterna, och det fick jag.

Att bara låta ord och känslor komma fram är fan starkt gjort och jag blir så berörd

och ledsen av att läsa, men samtidigt så tänker man kanske till en extra gång innan

man gnäller över små petitesser, som att man kanske är för tjock, för smal, har

kluvna hårtoppar,smutsiga fönster eller har dammråttor som ligger och blänger på

en..

Och ändå, mitt i det kaos som måste råda inuti så är han en så otroligt trevlig

kille.Han hälsade på igår och känslan som fanns kvar efter han åkte hem var och

är..

Styrka, glädje och ärlighet.

Ingenting i texterna är redigerade eller ändrade på nåt sätt, utan detta är som Stefan sa..

Det bara kommer..

(Jag har kopierat texterna från fb så därför blir det lite konstigt)

"Jag sitter vid avgrundens kan och tittar ner tanken säger mig att skitsamma varför

inte bara ta klivet ut i det okända vad värre kan hända. Tanken maler likt en

borrande borrmaskin jag är ju ändå så djup man kan sjunka så varför inte kolla vad

som händer.

Men utan förvarning känner jag nått vått som är på min hand och när jag vrider ner

blicken möts jag av två mörka gamla ögon som tittar snällt på mig , jag tittar och där

sitter en hund.

Jag tittar den rakt in i ögonen. Jag känner att hunden talar till mig men inte med

öppen mun jag svara men kommer på mig själv att inte heller jag öppnar min mun

utan mer som om det är ögonen som pratar med varandra och på nått konstig vis så

känner hur jag vaggas in i ett lugn.

Vi sitter där på kanten jag med mina ben hängande över kanten och hunden med sin

nos i min hand , hur länge det pågår vet jag inte men det känns som en evighet .

Jag vaknar upp och befinner mig i mitt hus det är alldeles tyst och återigen som en

stor våg kommer jag tillbaka till verkligen med alla känslor

Jag tänker varför kunde jag inte få vara kvar där vid kanten och bara sitta där med

hunden där fanns inga problem bara et stort lugn inga elaka tungor som inget annat

vill än att strö salt i alla sår som bara växer och växer för var dag som går

Varför varför skriker det inom mig kunde jag inte vara kvar där då får jag se en hund

lyfta på huvet i soffan det är min hund som ligger där och jag förstår helt plötsligt när

jag tittar in i hennes ögon att det var hon som kom till mig i mina tankar där vid

avgrunden som en skyddande ängel vid min sida och inget annat ville än att dra mig

från sådana tankar som för stunden tagit min hjärna i sitt grepp likt ett skruvstäd.

Jag ser hur hon sakta utan att vrida bort blicken vända sig om och med en suck som

inte är en suck av ja välbehag att jag är ju här och kommer aldrig att svika dig sen

lägger hon lägger hon

sitt huvud i mitt knä och sover vidare

Jag var på botten men då fick jag se en blomma som blåste in genom min dörr.

Det kändes som om jag befann mig i en raket som steg med raketfart upp ur den

avgrund som jag befann mig i. Den blomman bara växte och växte och gav mig både

värme och glädje det var som om jag befann mi i ett rus av lycka och bara svävade

fram.

Men så en dag såg jag en man i rock med luva med sitt svarta hånfulla

leendeplanterade han sin avkomma i min kropp. Jag kände ett stort lugn för jag hade

min blomma som jag så tryggt kunde krypa in mot och även känna värme som den

gav mig

Jag fick bort den avkomma som planterats i min kropp och tänkte i mitt sinne skratta

nu om du kan. Det tog inte lång stund förräns han kom fram igen med sitt hånfulla

leende, men denna gång viste jag inte om det var mig han hånlog eller om han gått fel och

flinade åt någon annan.

Men dagen kom och min underbara blomma förvandlades från en blomma till en

väsande orm som spydde ut sina giftiga ord.

Jag stod där som ett fån och kunde inte riktigt förstå hur den underbara blomma

kunde förvandlas till denna orm på bara ett ögonblick. Det enda som jag kunde göra

var att se när den sakta ringlade sig bort tills den tillslut var utom synhåll då kände

jag tyngden i min kropp återigen komma över mig som ett skenande lokomotiv. Jag

hör något långt borta som verkar komma närmare och närmare åter visar sig

mannen med rock och luva men nu hånler han inte utan han skrattar ondskefullt åt

mig

Jag funderar på varför han skrattar men han bara försvinner utan ett ord och jag står

fortfarande med frågorna obesvarade, hela min själ skriker efter svaren på frågorna

som finns inom mig utan att får ett svar

Frågan mullra upp som en rasande vulkan hur kan denna underbara blomma

förvandlas från sin sköna prakt till detta väsen på blott en sekund.

Men i min ögonvrå ser jag nått gnistrande på golvet som bara ligger

där och jag går sakta framåt för att titta vad det är och ser ett litet frö ligga där och i

tanken väcks åter en tanke försiktigt plockar jag upp fröet och planterar det med

hoppet att det kan bli en ny underbar blomma."

Tack Stefan för att jag får dela dina ord och tankar.

Många,många kramar till dig.