Alltid när vi går upp så kommer Sumpli ( Hunden) och viftar så glatt på svansen,och liksom ålar sig och håller på.
I morse kom ingen hund...Jag reagerade såklart direkt och for runt och kollade,men ingen hund,och jag kände en konstig klump växa i magen.
Så kom jag på att ibland tar Robban in henne på sitt rum och låter henne sova där,så jag rusar in där och förväntar mig en liten glad Vovve som möter mig,men näää..
Jag hann tänka massa konstiga saker som att hon låg död under soffan,eller hade lyckats komma ut genom ytterdörren och sprungit bort på natten ( Ja,hon kan säkert låsa upp dörren och öppna den).
Jag ropade flera gånger,och sa-Var fan är hunden,med darr på underläppen.
Micke som är lugn (tack o lov) sa att hunden kan inte bara försvinna o gå upp i rök..
DÅ kommer hon helt yrvaken,viftande på sin lilla svans och gör sin lilla morgongymnastik..
Hon hade helt enkelt legat och sjusovit som en stock under lilla soffan som står i sovrummet..
Alltså,fy fan vad obehagligt. Och det fick mig att tänka på att en dag kommer hon ju inte vara med längre-på riktigt.
Alltså,jag skulle aldrig kunna leva utan att ha djur omkring mig,MEN egentligen borde man inte ha djur alls med tanke på att en dag måste man ta det beslutet att ta bort dom..
Nää,fy nu bölar jag..Usch då vilken hemsk tanke..
Älskade Lilla Hårboll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar