Apelsinigloo

Hittade denna bild på glassar som fanns för ett antal år sen.Vissa kanske finns kvar?

Jag minns att jag var helt såld på Apelsinigloo och 75 öre var inte alltid nåt man hade i fickan..

Ja,jisses.

Telemarketing=Telefonförsäljare

Detta var ett av dom värsta jobb jag nånsin testat.

Själva jobbet i sig kunde vara kul om man sålde saker som folk verkligen vill ha,eller om det var omvänt,att man satt som en kundtjänst där folk ringde in och hade funderingar osv.

Lokalerna var superfräscha och det hade inte snålats in på nåt vad gällde inredning osv.

När jag var på anställningsintervju så kände jag mig väldig pepp och önskade så att jag skulle få det jobbet för det lät verkligen så bra..för bra för att vara sant visade sig sen.

Denna bild har jag lånat från google,för företaget jag arbetade åt finns inte att hitta på hela internet..Är jag förvånad?

Men ungefär så här satt vi som jobbade där.

När det en dag ringde och jag fick besked att jag var välkommen på provanställning så jublade jag högt..Wow,liksom,jag skulle tjäna massor med pengar bara genom att ringa runt lite...trodde jag.

Det blev inte alls så.

Vi fick en genomgång på ca 2 timmar om hur allt funkade,televäxeln,listor i nåt program på datorn jag aldrig sett maken till och den stora whiteboardtavlan där gruppledaren i hysteri skrev upp vilka som sålt och vilka som inte sålt.

Men jag tänkte att det blir nog inga problem..Jag är ganska smart och lättlärd så det löser sig nog.

Efter första veckan fick jag ont i magen varje dag jag skulle till jobbet,jag ville inte alls gå dit.

Jag ifrågasatte varför vi inte fick lära oss mer om "produkten" vi skulle sälja,för det är ganska pinsamt om folk frågar saker man inte kan svara på.

Fick bara svaret att-babbla på bara och försök övertala kunden....?

Så en dag när en kund ställde en fråga jag inte kunde svara på så svarade jag att-Det kan jag tyvärr inte svara på då jag ej själv fått nån info/kunskap om det..Gissa om "chefen" blängde surt på mig?

Kunden kallade mig både det ena och det andra och slängde på luren..Såklart..Det hade jag också gjort.

Man fick inte vänta mellan samtalen utan skulle direkt man avslutat ett samtal ringa upp nästa kund.Att vara pinknödig där var inte att tänka på.

Våra "matraster" var på 10 minuter typ,och vi som var rökare struntade ofta i maten för att hinna ta ett par bloss-(jag vet,det är dumt att röka).

Ibland kom vår gruppledare/"chef" och kopplade in sig i headsetet för att höra hur man talade till kunden, och hade som en osynlig piska i handen, för inget samtal fick överskrida 3-4 minuter.

Man fick gärna överdiva och inte tala helt sant om det man sålde..Det skulle bara säljas, så var det.

Och den där jäkla whiteboardtavlan där dom skrev upp vem som sålt o vem som inte sålt..Snacka om att man fick prestationsångest.

Och hade man sålt dåligt en dag så fick man bokstavligen stå med dumstruten på skallen.

För varje dag som gick mådde jag sämre o sämre när jag skulle dit och en dag gick jag helt enkelt inte dit mer. Ett av mina bättre beslut jag tagit faktiskt.

Inga konstigheter alls,för ingen ringde och undrade nåt vart jag tog vägen och som sagt företaget verkar ha krupit under nån sten för det finns ingenstans att hitta.

Men jag har testat och jag vet att står det mellan att äta bark ett år eller jobba på ett sånt ställe igen, så har jag massa goda recept på barkmat..

Fy sjutton vilket skitställe!

Erplast/Amerplast

Ett annat arbete jag haft.

Min Styvfar startade upp en "fabrik" i Skinnsberg där man tillverkade plastpåsar.Ni vet Ica-kassar o sånt.

Å faktiskt även vackra påsar till nån boutiqe i Italien minns jag :)

Låter skittråkigt,eller hur?

Men,näpp,det var inte så tråkigt minsann.

Han lät mig börja arbeta där,och det var inget joll och lull,lull bara för han var min styvfar-snarare tvärtom.Jäklar vilka gräl vi hade ibland vid maskinen.

Men jag lärde mig massor,inte bara om mig själv som då ensamstende småbarnsförälder som med hjälp av Lillesyrran faktisk fixade både f.m o e.m-skift. Ibland såg jag knappt barnen,men visste dom hade det bra host Syster.

Jag lärde mig också att allt serveras faktiskt inte på en guldsked,trots att jag hade en Styvfar som lätt hade kunnat ge mig massa hälp..Ne,jobba för sina pengar skulle man.

Det första man såg när man klev in i fabriken var en enorm extruder som gjorde stora rullar plastpåsmaterial av små plastkulor.

Den hade jag inget med att göra,mer än att jag brukade värma mig vid den när jag kom före kråkorna på vintern,för den blev jättevarm.

Ibland hände det att det gick hål på plasten och jäklar vad förbaskad Seppo blev då..Han muttrade och for omkring och fixade.Men när det var fixat blev han som vanlig igen <3

Jag arbetade vid påsmaskinen..Låter glamouröst,eller hur?

Inte speciellt fick jag erfara när jag kom första dan till jobbet med långa naglar som gick av en efter en före lunch.

Å jag var livrädd för den enorma maskinen.

Till en början i alla fall. När jag lärt känna maskinen så var den ju inte märkvärdigare än en elvisp typ..

Och jag tyckte speciellt mycket om när maskinen strulade och jag fick lära mig att laga,fixa,byta teflon,ställa in rätt svetsgrader och allt sånt.

Arbetskamraterna var klockrena..Tja,visst fanns det en o annan besservisser,men dom struntade man i.

Min dåvarande pojkvän fick också chansen att börja arbeta där,vid den stora,stora tryckmaskinen.Alltså den som satte bild o text på plastrullarna innan dom kom till min maskin.

Han gjorde ett mycket gott intryck redan första dan och blev såklart kvar.

Jag trivdes väldigt bra där,trots jobbiga arbetstider när ungarna var små,men man grät ju inte direkt när lönen kom. ;)

Det var under den tiden syrran o jag for till grekland ett par gånger om sommaren och snälla mamma passade barnen. Rara Moderkakan <3

Jag kunde inte fortsätta när det skulle ändras till ständiga nätter för vissa..Å även om min styvfar hade velat så gjorde han som sagt aldrig skillnad på anställda,vilket jag tycker är bra.

Inget jäkla hymlande och matas med guldsked där inte.

Tyvärr så hade han en "kompanjon" med tillhörande Fru som drog hela jäkla firman i botten..Dom förskingrade och leasade allt i firmans namn,utan att betala osv,och när Styvfar upptäckte detta så var det liksom helt kört.Och dom var försvunna..Jäkla as!

Han som hade kämpat så för att ge arbete åt flera människor i byn,och han gjorde ett så jäkla bra jobb.

Nåväl..Vi som vet och känner honom vet att han kämpade och ville ge folk chansen..Dom där andra två undrar jag ibland vad dom pysslar med,men slutar fort o tänka för det hjälper ju ingen.Speciellt inte Seppo som inte är med oss idag. Hoppas han visste innan han dog hur bra han var..Inte bara för allt han gjorde där,utan även för Mor <3

Jäkla skit att folk ibland bara faller ner o dör på plats och ingen hinner säga ett enda ord..

Fan,fan säger jag bara.

Färghandel.

Att diska ger mig som jag nämnt tidigare en slags lugn o ro och där har jag även fått några av mina största gapskratt och funderingar.

Nyss när jag diskade så började jag fundera på olika arbeten jag haft och vad jag som "liten" drömde om för arbete när jag blev stor.

Det ploppade upp en hel del,men med tanke på att jag även funderade på alla praktikplatser och korttidsjobb jag haft så blev det rätt så många.

Jag bara skriver rätt upp o ner dom jag kommer på,alltså inte i nån speciell ordning.

När jag tänker efter så får varje ställe jag varit på ett eget inlägg, för jag kan inte låta bli att minnas och skriva ner vad jag tyckte om dom olika ställena.

Färghandeln i Skinnskatteberg-Jag var skoltrött och fick chansen att jobba i stället..Jag var typ 15 år eller nåt när jag började där. Fick i början bara plocka upp varor,men med tiden så hade jag hand om hela butiken med allt vad det innebär. *stolt tjej då*

Denna färghandel låg i S-berg och var halva butiken färgaffär och halva butiken kosmetika,smycken,presenter och den biten.

Roligast var nog sminkavdelningen, och jag minns hur stolt jag var när chefen lät mig ha hand om inköp av nya varor.Massa bling-bling,smink och skoj. Och så fick jag alltid nån fin present av försäljaren.

Eller egentligen så vette tusan om jag kan säga att just den avdelningen var roligast.

Båda var skoj på olika sätt och båda hade ju såklart helt olika kunder, så jag får nog säga att det var lika skoj fast på olika sätt.

Nåt som också var riktigt roligt var att skylta om i fönstrena.

Två jättestora skyltfönster,där den ena var till färgdelen och den andra till kosmetika delen.

Jag la ner mycket planering och tid på det och var alltid lika nöjd med resultatet-likaså kunderna som gav mig massa beröm för det. *ännu stoltare tjej*

Jisses vad jag trivdes där,och ville knappt gå hem när arbetsdagen var slut.När jag öppnade själv på mornarna och lördagar så gick jag ofta dit långt innan öppningsdags och pysslade och grejade.

Jag hade världens raraste chef, och henne träffade jag på här i stan för nån vecka sen.Väldigt skoj.

Min Styvfar var på väg att köpa butiken när den blev till salu och låta mig sköta den,men det blev inte så.. Minns ej varför,men det hade ju varit riktigt skoj.Det var ett annat par som köpte butiken och efter det så gick det sämre och sämre.Jag fick erbjudande att jobba kvar för dom och gjorde det ett tag,men till slut blev det mest att jag gick till jobbet med en klump i magen för dom var så himla knasiga och oproffesionella. Dom fattade inget om varken färg eller nåt, så kunderna svek till slut.

Trist.

Några små ord.

Rensade mobilen från massa sms, och hade sparat några speciella i en egen mapp.

I ett som jag fick för inte så väldigt länge sen stod det-"I'll catch a grenade for you."...

Jag satt länge och funderade på om jag skulle spara eller radera det.

Egentligen är det ju bara ord..text på en display,som ändå kan kännas så fint att läsa ibland.

Hur som så är låten ovanför väldigt fin.

Och medan jag höll på att rensa så höll jag även på att radera hela jäkla telefonboken i mobilen. Inte så himla smart,men jag hann hejda mig :)

Avon "Little Girl Blue"

En vän på fb berättade att hon hade sålt produkter från Avon förut, och när hon skrev Avon, så dök ett minne upp hos mig.

Jag kanske var 8 år eller nåt och fick en Jul den vackraste tvål jag någonsin sett..

Jag minns doften, och jag minns hur vacker förpackningen var och jag minns att jag var så rädd om den där tvålen.

Jag tog fram den ibland ur förpackningen och kunde sitta och titta på den lilla blåa flickan.

Denna bild är från samma serie, men detta är en parfym och jag hade en tvål.

Bild lånad från: http://www.tias.com/14557/PictPage/3923970747.html

Jag har letat på nätet efter exakt den tvålen jag hade och visst hittade jag den..

På Tradera.

Jag vågar inte låna bilden därifrån då jag hört att många "traderare" blir jättesura, om man lånar bilder av dom, så jag lägger bara in länken.
http://www.tradera.com/en-mycket-vacker-tval-fran-avon-auktion_302672_155570013

Nu funderar jag på hur jag ska få kontakt med denna säljare och fråga om hon eventuellt kanske vill sälja den till mig ifall hon ej får några bud på den.

För min tvål finns såklart inte kvar..Ingen aning om vart den tog vägen :(

Att öppna ett konto där enbart för en tvål känns lite overkill, men det borde inte vara så svårt att få tag i säljaren på annat sätt.

Ja, och får jag inte tag i tvålen så är ju inte det någon katastrof, men minnen som är kära vill man ju gärna försöka bevara, så visst vore det skoj att ha den.

Det går runt..

Efter nästan en månads hosta och snörvel så känns det som att det börjar ge sig, tack o lov, men nu ligger Robban däckad istället. Ska ner på stan och köpa hem lite medikament och dricka åt honom.

Jag minns när jag var liten och var sjuk och Mamma skulle springa iväg snabbt till affären (den låg bara över gatan där vi bodde då i Skinnsberg), och jag bad alltid henne köpa med sån "sjuk-överraskning".

Och vad jag menade då var ostkrokar..

Jag var totalt såld på dom och kommer exakt ihåg ljudet av påsen som var i två tunna lager cellofan...?

Det var verkligen ett speciellt ljud som prasslade så vackert, och så fick man öppna påsen försiktigt så den inte sprack upp hela. Och så minns jag att jag tyckte färgerna på påsen var så "magiska"..

När jag tänker efter så kan det möjligtvis vara så att jag ibland spelade sjuk enbart för att få ligga nerbäddad och äta ostkrokar och Mamma pysslade om mig <3

Än idag så är ostkrokar mitt absoluta favoritgodis.Eller dom kanske inte tillhör "godis" utan snacks, men jag äter ju nästan aldrig lösgodis så jag kallar dom godis. Fast jag äter inte dom så ofta numer, men när jag köper hem en påse så kan jag bli lite som en T-Rex som vaktar sitt byte och jag äter tills jag nästan mår illa. Efter det brukar det dröja flera månader innan jag vill ha dom igen.

Å, nu när jag skriver gamla minnen så fick jag ett nytt minne genom en vän på Fb..Jag måste visa i nästa inlägg.. Blev ju tårögd till o med.. :)