Vissa dar känner jag bara att hela fb med tillhörande "duktighetsstatusar" står mig upp i halsen.
-"Nä,det är inte dig det är fel på,det är mig"....
Det här med "vänner" på fb undrar jag lite över. Varför blir man vän med folk på fb som man normalt inte talar med?Bortsett från "spelvänner" då..
Det slog mig här om dan när jag kollade igenom vår vänlista,att varför är vi egentligen vän med till exempel Caroline Af Ugglas?? Jag menar,hur ofta skriver vi till varandra?
Vi är även vän med en Apa..Och en Apelsin kom jag på nu..
Fast i ärlighetens namn så känns det ibland som att denne Apa och denne Apelsin känns mer "äkta" än många på vänlistan.
Eller av vilken anledning blir vissa föräldrar vän med ALLA kompisar till sina tonårsbarn?
Är det för att hålla koll på sin unge genom vännerna,eller är det för att va en sån där cool förälder (läs pinsam) som gillar samma musik som dom,använder samma uttryck som dom,eller om tillfälle ges,gärna hänga med och partaja med dom?
Varför gör folk profiler åt sina djur,eller barn som inte kan läsa och skriva själv?
Det är jag väldigt nyfiken på! Varför??
Och ibland gör fb mig jävligt nojjig och paranoid (det ligger i min natur).
Exempelvis,när jag skriver nån status som vänner normalt skulle kommentera,men blir i stället totalt dissad..DÅ kan jag känna mig riktigt obekväm,och undra varför.
Jag/vi kommenterar inte varenda status som kommer upp heller,som att nån tar en kopp kaffe,eller att nån sitter på toa osv,osv..
Va? Om jag är en bitterfitta idag?-Ja,det kan man säga.
Nähä,om man skulle uppdatera sin fb nu med nåt riktigt gulligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar