Jag har startat en till blogg, en som är helt låst, där jag kommer skriva av mig sånt som inte passar sig att skriva ut i denna.
Mina känslor,tankar,rädslor osv.
Anledningen att jag gjort det är för att jag känner att jag måste få ur mig en hel del saker som jag funderar på,och framöver så kommer det nog skrivas ganska flitigt i den, och för mig är just att skriva ett bra verktyg.
Jag kommer inte skriva ut nåt namn på någon person i den,utan skriver jag om nån speciell så kommer det att i den bloggen bli en"påhittad" person.Likaså med platser,orter osv,dom kommer också bli påhittade. Även om man har en helt låst blogg så finns det alltid sätt att komma åt såna bara man vet vad man ska leta efter.Men jag känner mig ganska säker på att denna inte kommer att hittas så länge jag inte lämnar ut adressen till någon.
Lämnar jag nånsin ut adressen så blir det eventuellt till nåt bokförlag..he,he..
(hoppas ni fattar att jag skojar.Bäst att skriva det så det inte blir nåt missförstånd.)
Jag kommer såklart fortsätta skriva i denna också,men som vanligt.
Skulle inte kunna göra mig av med denna för jag gillar den.
Jag tänker dock dela med mig av ett inlägg från den andra för det kanske finns nåt i inlägget för andra att tänka på ibland.
Och som ni säkert förstår så är "jag" i texten alltså Jag.
Jag beundrar människor som vet allt utan att ta reda på fakta.
-Ibland tror jag mig veta allt, utan att ta reda på ett dugg vad saker och ting handlar om, vilket ofta leder till missförstånd, anklagelser och osämja.
Jag skulle vilja veta hemligheten med hur man kan sätta sig i en annan människas inre och veta exakt hur denne fungerar.
-Japp, jag har nog tänkt både en och två gånger att jag vet minsann precis hur "du" tänker nu. Men hur skulle jag kunna veta det? Finns ingen möjlighet alls för mig att veta sånt.Om jag inte frågar personen det gäller så vet jag ju inte.Enkelt.
Av vilken anledning tar man på sig rollen som "den kloka" som aldrig själv gör fel men gärna kritiserar andra?
-Jag har nog gjort det i såna lägen när jag har känt minsta lilla övertag på en person, och för att då få mitt äckliga lilla ego att växa lite så har jag fortsatt.Känns ju riktigt bra ibland att tro att jag är ofelbar.Fast det brukar inte hålla i sig så länge, för den höga hästen jag då sitter på har en tendens att göra ett "krumsprång" och slänga av mig.
Hur kan vissa människor veta exakt hur andras liv ser ut när man inte umgås dagligen,eller i vissa fall inte ens känner personen?
-Om jag exempelvis vet något mindre smickrande om någon så kan jag tänka att ja,men det där är ju en "sån" typ,som lever på det där viset, och förmodligen ser det ut som hej kom och hjälp mig i dennes hem,och h*n gör si och så,och är på det och det sättet.-osv.Det är ju helgalet, och troligtvis handlar det återigen om mitt äckliga lilla ego som behöver näring.
Varför är "din" sanning mer sann än "min"?
-Ibland kan jag vara en riktig jäkla tjurskalle som trots att jag vet att jag har fel, så vägrar jag ofta erkänna det för det känns pinsamt att jag faktiskt inte var ofelbar, och att jag måste då blotta strupen och visa mig "besegrad".Fast ändå på nåt vis så känns det ganska skönt att kunna säga-Fan,nu sket jag verkligen i det blå skåpet vilket inte var varken bekvämt eller speciellt smart, så förhoppningsvis kackar jag på rätt ställe nästa gång.
När problem uppstår,som man själv är delaktig i,varför skyller man då enbart på nån annan?
-Tja, det är väl helt enkelt lättare att skjutsa över allt på någon annan så slipper jag själv engagera mig. Det är ju mycket enklare att peka på någon annan och ge den hela skulden för något, så kan jag stå vid sidan om och slå mig för bröstet och återigen mata mitt äckliga lilla ego.
Det finns ett problem, alltså måste någon ha orsakat det. Kan jag fastställa vem den skyldige är och dessutom få denne att erkänna sin skuld kan jag men inte den skyldige slappna av.
Hur svårt kan det vara att istället försöka prata med inblandade och försöka reda ut problem?
Jag tycker det är skitsvårt att ta upp såna diskussioner med en del människor,medan det med andra är hur enkelt som helst.
Det finns naturligtvis fall där en ensam person bär skulden till problem, och jag tror att i såna fall så är inte rätt agerande att ge den personen ännu mer skuld genom att anklaga,älta och "peta i ögat". Ett sånt agerande tror inte jag fungerar speciellt bra för att försöka reda ut problem,utan snarare förvärrar chanserna till det.
Mår man bättre när man medvetet sårar någon?
-Ja, ibland mår jag faktiskt riktigt bra när jag vet att jag minsann trampat på en öm tå, eller fått säga något som jag vet gör någon ledsen.....Men den känslan vänds ganska snart till ångest över att ha varit dum mot någon.Tro det eller ej, men jag är inte elak och jag kan säga förlåt när jag känner att jag varit taskig,och jag har en person just nu som jag ska kontakta ang detta..Däremot skulle jag aldrig be om ursäkt för något som jag inte själv orsakat.
Alltså, jag skulle aldrig be om ursäkt för något i en "konflikt" som uppstått där fler än jag orsakat konflikten.
Blir man alltid behandlad så som man behandlar andra?
-Ja, jag tycker nog det stämmer ganska bra.
Exempelvis om någon hoppar på mig och anklagar mig för något och använder nedlåtande ord och kallar mig både idiot och annat, så tar det inte lång stund innan jag vänder varenda tagg jag har utåt mot den personen. Jag antar att det är en ganska vanlig reaktion att reagera på det sättet inte bara från mig.
Det jag skulle vilja är att istället när såna situationer uppstår fokusera på nåt helt annat ett tag och sen lite senare fråga personen lugnt och sansat vad den ville få fram och vad den menade.Så,det är väl nåt jag måste öva på.
Likaväl när jag blir irriterad och arg på någon, så måste jag lära mig använda andra ordval.
Och ett annat exempel är ju att om någon kommer fram till mig, eller skickar ett sms,eller mail eller ringer och säger några vänliga ord, uppmuntrar mig, berömmer mig eller bara säger att den tycker om mig,eller något jag gjort så blir jag naturligtvis mer än glad och tacksam och tycker om den personen ännu mer just bara för den visat att jag faktiskt är värd något.
Varför "väljer man bort" vissa människor i sitt liv?
-Jag kan ju bara svara för mig själv och varför jag gör det är pga konflikter som uppstått med människor,och för att inte andra som finns i närheten ska behöva dras in i något som inte handlar om dom så har jag valt att så länge det finns en konflikt kvar så vill jag heller inte riskera att människor indirekt,eller direkt ska behöva bli indragna.
För mig är detta inget konstigt alls,medan som jag förstått för andra är helt idiotiskt beteende av mig. Men det kan också bero på att ingen har frågat mig varför jag gjort som jag gjort( jo,en person har frågat och jag svarade såklart), så det är inte så konstigt att det spekuleras och funderas och tyvärr så blir dessa spekulationer och funderingar lite som den där "viskleken" ni vet.
Jag vet att jag kan vara en väldigt komplicerad person, och jag gör inte saker rätt alla gånger-långt ifrån.Men jag vet en sak och det är att jag varken vill,kan eller tänker ta åt mig eller acceptera skitsnack som uppstått och fast jag helst av allt skulle vilja rycka på ena axeln och bara släppa det, så är det svårt i och med att i grund och botten så handlar det om människor som jag tycker om.
Och när jag skriver skitsnack, så är det precis det jag menar,antaganden,gissningar,överdrivna berättelser osv.
Det är inte ok att för att få sig själv att se bättre ut i andras ögon dra ner någon annan.
Och vill man säga något speciellt till någon så gör man det till den det gäller och går inte via personer som borde lämnas utanför!
Jag har ett jättestort mål jag ska ta mig fram till, och det är bara jag själv som kan ta mig dit,men jag är otroligt tacksam att veta att jag faktiskt har människor omkring mig som jag vet kommer att peppa och stötta mig.
Ni vet vilka ni är <3
Och, nej..Ni kommer inte kunna hitta den andra bloggen genom att kopiera viss text härifrån och försöka googla er fram..Smartare än så är jag minsann ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar