Har fått märkliga reaktioner på detta inlägg.
Att jag får det att framstå som det är sååå synd om MIG..
Nej,det är inte ett dugg synd om mig,och egentligen borde jag inte ens bemöta detta,men jag gör det ändå för jag tycker lite synd om er som ska gå omkring och tro att jag tycker synd om mig själv.
Jag menar naturligtvis att jag tycker synd om och blir ledsen för dom människorna runt omkring som blir lidande, jag tänker mycket på anhöriga som mår dåligt. Är det konstigt eller?
Vad jag innerst inne tycker och tänker själv låter jag vara oskrivet då det finns så många andra som tror sig veta hur jag fungerar,hanterar och agerar i olika situationer.
Så..
2 kommentarer:
tänk så olika man kan uppfatta varandra; VI har aldrig träffats IRL men jag uppfattar dig ändå som en jättefin vän, mor o livskamrat din empati känns mellan dina ord o rader..däremot skulle jag bli jätteledsen av saknad att få ta del av dina kloka tankar o ord om du la bloggen på hyllan...kram..stå på dig.
Tack för din fina kommentar :)
Jag är nog egentligen inte så komplicerad som många tror,utan brukar oftast bemöta andra som jag blir bemött själv :)
Skicka en kommentar