Tröttsamt.

Varför ska man försöka hålla liv i nåt som inte känns bra?

Ska man låtsas att saker är bra bara för att inte råka trampa nån på tårna,eller ska man helt enkelt göra det som känns bra för en själv och sluta tänka och fundera så mycket på hur saker och ting skulle kunna ha varit?

Människor förändras ibland till det bättre och ibland till det sämre,det är ju inget konstigt alls egentligen.

Finns många olika saker som spelar in på hur vi beter oss i olika situationer,och det är väl bara vi själva som vet varför vi agerar på ett visst sätt.

Så,om man tycker att någon har förändrats så mycket till det sämre och beter sig märkligt,eller beter sig på ett sätt som inte passar in i nån slags "mall" som är stöpt för alla dom "normala" människorna som oftast tror sig veta hur allt ska fungera,eller inte fungera,varför inte bara låta det vara istället?

Varför hålla på och försöka förändra människors sätt att vara?

Jag är rätt så less på att ha människor omkring mig som ena stunden ger sken av att vara någon man kan lita på till 100%, för att i nästa stund visa sig vara falsk och ta varje chans som dyker upp till att smutskasta och snacka dynga..

Jag har en väninna som jag kan prata med exakt allt om,vilket känns väldigt skönt.

Inga som helst knussligheter.Är vi irriterade på varann nån gång så talar vi om det för varann och rensar bort skiten direkt istället för att gå och samla på oss massa irritation.

(Och naturligtvis kan jag prata med min Man om precis allt också.Han och min Väninna är dom två människorna som verkligen vet allt om mig,både bra och dåliga saker)

Skulle kunna säga att dom här två människorna har lärt mig att våga vara mig själv.

Men med vissa människor känns det jättesvårt att säga vad man tycker och tänker,kanske för att det saknas nån slags respekt eller nåt och det slutar bara med pajkastning och elaka ord och handlingar...?

Så,från och med nu tänker jag inte låta sånt jag stör mig på fastna och irritera mig,utan istället fokusera på att må bra.

Så där ja!