Inte bara för min egen skull, utan även för andras så har jag bestämt mig för att göra nåt slags avslut med en del människor jag känner....eller kände, tyvärr.
Människor förändras, så är det ju.Naturligtvis även jag. I vissas ögon har jag förändrats till det sämre (rent utav ett känslokallt elakt monster) och i vissas ögon till det bättre..Så känner ju jag också gentemot människor, och det är ju inget konstigt alls utan jag tror hur vi ser på andra är väl beroende på hur relationer är/har blivit gentemot människor.
När det visar sig att det mest blir pajkastning och elakheter hela tiden så kan man lika gärna stänga "den dörren" och låta den vara stängd.
Jag har inga problem med det, inte alls. Inte nu längre..
När det gått så långt att man känner att detta inte går att reparera, eller när man känner att man inte har nån önskan om att reparera det så är väl det bästa att bara släppa det..
Vemodigt och ledsamt på nåt sätt, men i slutändan mår nog alla bäst av det.
Det jag är glad över är att jag har otroligt många glada och fina minnen som jag brukar ta fram ibland och det är det jag ska fortsätta göra..Ta fram dom där glada minnena och sen får resten vara. Någon sa till mig att jag borde kontakta den/dom det handlar om och försöka "reda ut" saker och ting, jag har gjort ett försök, men fick total tystnad som svar och det räcker bra som svar, så jag kommer inte att försöka igen.
"Storm i ett vattenglas" är ett talesätt för små bråk och
schismer mellan olika människor, där de inblandade beter sig som
om bråket gällde något verkligt viktigt, men i själva verket mest är
[stora i orden men små på jorden]. Jämför med att Göra en höna av en fjäder.
Sådär..Nu är jag klar.
Nu lite kaffe. Jag fick en förfrågan igår om hjälp med en grej, så det ska jag pyssla med nu ett tag och sen återkommer jag med gladare inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar